fredag 8 januari 2016

Radikalism, inkrementalism och demokrati

Att vara "radikal" kan beskrivas som att vilja ha stora samhällsförändringar inom relativt kort tid. Någon som har en vision om ett helt annat samhälle, men som placerar detta i den avlägsna framtidens töcken (en traditionell utopist), är det nog olämpligt att kalla radikal. Själva otåligheten kan heller inte ensamt känneteckna den radikala människan; den som vill ha relativt små samhällsförändringar, men vill ha det mycket snabbt, kan inte heller kallas radikal.

Radikalism är något som många människor förhåller sig skeptiska till. Delvis beror det nog på många avskräckande exempel i historien, men det kan också bero på en viss "inneboende" konservatism hos människan. "Konservatism" ska då förstås som ett sinnelag, snarare än som en specifik ideologi, vilket innebär att t.ex. en socialdemokrat också kan vara "konservativ".

Är den instinktivt negativa hållningen gentemot radikalism på det stora hela av godo eller ondo? Personligen tror jag att skepticismen mot radikalism mestadels är bra. De mest uppenbara fallen då det ter sig berättigat att i någon mån göra avkall på skepticismen är när radikalismen är riktad mot ett "återställande" till en situation som rådde innan en missriktad radikalism ställt till oreda - t.ex. att radikalt omstörta ett totalitärt samhällssystem som kommunism eller nazism - eller när miljökatastrofer eller dylikt kräver ett åsidosättande av ett vedertaget levnadssätt i syfte att säkerställa den blotta överlevnaden.

En person som - till skillnad från radikalen - vill ha samhällsförändringar i mera måttlig takt och som ställer upp mindre målande beskrivningar och löften om det framtida samhället, kan man kalla en inkrementalist. Inkrementalisten vill åstadkomma samhällsförändringar genom små steg ("inkrement"), vilket tillåter en att modifiera färdplanen allteftersom de gradvisa reformerna ger goda utslag eller ej.

Logiken bakom inkrementalismen är grovt sett att t.ex. ett land kan placeras på en stigande kurva, där den önskade variabeln (exempelvis välstånd, frihet eller jämlikhet) kan observeras öka ju mer man ändrar andra variabler. Om man således anser att ett land som är mera "kapitalistiskt" också ger breda folklager bättre "levnadsstandard" så bör man kunna observera hur levnadsstandarden gradvis ökar ju mera kapitalistiskt landet blir. Ett inkrementalistiskt argument blir alltså svårare att ro hem om man anser att det först måste bli avsevärt sämre för att det senare ska kunna bli bättre (d.v.s. att det behövs ett "stålbad" för att saker ska kunna bli bättre).

Själv har jag ett så konservativt sinnelag att jag hellre först vill observera positiva effekter av gradvisa samhällsförändringar än att acceptera helt teoretiska argument som hävdar att saker och ting med nödvändighet måste bli bra, bara vi gör den eller den stora och omedelbara förändringen av vårt samhällssystem. Om någon hävdar att ett mera "socialistiskt" Sverige vore en god idé så vill jag först gärna se exempel på länder som ligger närmare socialismen än Sverige och som på det stora hela kan beskrivas som ett bättre land att leva i. Motsvarande resonemang kan föras om alla andra ideologier (och vi kan självklart också jämföra t.ex. kommuner inom ett land istället för hela länder).

Om det inte finns tidigare exempel att tillgå - vilket innebär att man anser att Sverige (eller kanske någon av landets kommuner) bör utgöra avantgardet i en viss riktning - så anser jag att samhällsförändringar bör vara inkrementalistiska, med goda utvärderingar av alla steg i förändringsprocessen. Når man inte de variabelökningar som man utlovat så kan det finnas skäl att överge den inslagna vägen, såvida det inte finns ytterst goda argument för att en stålbadspolitik är nödvändig.

Den största anledningen att radikaler och inkrementalister är oense är emellertid inte oenighet gällande nödvändigheten av stålbad eller revolutioner, ty en sådan oenighet om medlen förutsätter i grunden en enighet om målet (den variabel som ska öka). Oenigheten härrör vanligtvis från olika uppfattningar om själva målen, och radikalism är oftast något man tar till när man förfäktar en minoritetsposition gällande målen: de flesta tycks anse att ett gott liv handlar om att leva i enlighet med principen X, medan den "korrekta" principen att leva efter är Y. Det är nog därför många radikaler - åtminstone historiskt sett - varit negativt inställda till demokrati. Eftersom många olika moralprinciper (uppfattningar om vilka "variabler" som är viktiga) måste samsas i en demokrati så tenderar demokratisk politik att bli inkrementalistisk snarare än radikal.

En övertygad demokrat har alltså inte så mycket att välja på. Man måste bli inkrementalist, såvida man inte är mycket optimistisk när det gäller möjligheten att övertyga människor om det rätta i ens egen (radikala) ståndpunkt. Vid vissa tidpunkter har det visserligen varit möjligt att få bred uppslutning för relativt stora samhällsförändringar, så man bör självklart aldrig sluta att försöka övertyga andra människor. Men man måste vara medveten om att det någonstans finns en gräns för vilken grad av radikalism som är möjlig i en demokratisk kontext - och den gränsen bör ej överskridas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar