fredag 5 februari 2016

Utbildningens planekonomi

Den senaste tiden har det förts en diskussion om kvaliteten i den högre utbildningen, med berättelser om studenter som gör allt sämre prestationer, men ändå blir godkända. Alla håller inte med om att studenterna blir sämre, men många håller med om att det finns ett fel i statens sätt att ge resurser till högskolorna, d.v.s. principen att finansieringen beror på antalet godkända studenter. Men oavsett finansieringsmodell så tycks de flesta inom akademin anse att det behövs mycket mera pengar för att kunna möta de pedagogiska utmaningar som uppstått till följd av den kraftiga utbyggnaden av högskolan som skett under slutet av 1900- och början av 2000-talet.

Men möjligen bör man stanna upp ett ögonblick och fråga sig om så många människor bör läsa på högskola. Hur stort antal studenter är det "rätta" antalet? Att tillhandahålla utbildning är en tjänst, och antalet tjänster (och varor) som behövs låter vi ofta "marknaden" avgöra. Om den högre utbildningen var helt privatiserad så skulle marknadens efterfrågan på utbildningar avgöra hur många som utbildades, hur många universitet det skulle finnas, vilka pedagogiska metoder man skulle använda o.s.v.  Ur ett marknadsperspektiv ter det sig alltså märkligt att staten helt enkelt ska bestämma hur många som ska gå på högskola, ungefär som det skulle vara konstigt att medelst statliga beslut bestämma hur mycket bröd som ska bakas eller hur många kullager som ska tillverkas i Sverige. Vi vet av historien hur sådana planekonomiska beslut kan leda till ganska absurda diskrepanser mellan vad som produceras och vad folk i realiteten vill köpa.

Man kan förstås hävda att utbildning är en annan sak (än brödlimpor och kullager). Och så är det i viss mån. Vi har faktiskt - i demokratisk ordning - bestämt att alla ska gå i grundskolan och därmed kan vi ganska väl tillämpa planekonomiska principer när det gäller hur många grundskollärare som måste utbildas (detsamma gäller i stort sett avseende gymnasiet). Vi har också bestämt att det bör utföras forskning inom en rad ämnen - forskning vars lönsamhet omöjligen kan beräknas, exempelvis inom historia och filosofi. Uppenbarligen måste vi då se till att det utbildas ett antal historiker och filosofer som kan fortsätta denna forskning.

Sålunda kan vi planekonomiskt avgöra att ett visst antal studenter är nödvändiga: lärare i grundskolan och gymnasiet samt ett litet antal studenter som kan fortsätta grundforskningen inom de olika ämnena. Till detta kan läggas utbildningar till andra verksamheter vars personalbehov är relativt enkla att beräkna (eftersom deras arbetsuppgifter är mycket väl definierade), exempelvis sjuksköterskor och poliser. Givet de demokratiskt fattade besluten om vad ska staten ska syssla med så kan man fatta planekonomiska beslut om ungefär hur många lärare, forskare, sjuksköterskor, poliser etc. som bör utbildas.

Det finns alltså en viss efterfrågan på utbildade människor som är ganska konstant och inte överdrivet svår att beräkna i förväg. Problemen uppstår när man går utöver dessa yrkeskategorier. Hur många människor behövs som har t.ex. en fil.kand. (eller bara enstaka kurser) i filosofi, geografi, litteraturvetenskap, nationalekonomi, genusvetenskap, tyska eller statsvetenskap? Självklart finns alltid en viss efterfrågan på människor med sådan utbildning, men det vore konstigt om politikerna anser att efterfrågan på dem ökat lavinartat över en natt, vilket man tycks ha antagit när man byggde ut högskolan så kraftigt på kort tid.

Det finns förstås andra perspektiv att lägga på utbildningspolitiken. Man kan t.ex. se utbyggnaden som en allmän sysselsättningsåtgärd eller som ett sätt att göra befolkningen mera bildad och kultiverad. Men om man anser dessa ambitioner vara lovvärda så finns det troligen bättre åtgärder man kan vidta för mindre pengar. Vi måste komma ihåg att allting har en prislapp, och om man ska försöka vara planekonom så kan man åtminstone försöka vara det på ett mera inkrementalistiskt sätt. Om utbyggnaden av högskolan hade varit mera modest så hade vi bättre kunna följa konsekvenserna av att fler och fler utbildas och vi hade inte fått ett stort överskott av människor som hamnar i arbetslöshet med studieskulder att betala eller i relativt lågavlönade jobb för vilka de är överkvalificerade.

Ironin i det hela är förstås att jag själv - med mina medelmåttiga gymnasiebetyg - kanske inte skulle kommit in på universitetet om politikerna följt linjen som diskuterats ovan. Om mitt 36-åriga jag skulle kunna övertala mitt 19-åriga jag om förträffligheten i en mera modest utbildningspolitik låter jag således vara osagt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar